Nu var det länge sedan det bloggades här!
Ibland stannar livet upp och man påminns om hur värdefull vardagarna är, de vanliga dagarna med de tråkiga rutinerna. Renoveringen är klar och vi har varit till Haparanda och IKEA, men hyllorna och inredningsprylarna ligger ännu kvar på golvet...det kom annat emellan.
Några dagar innan IKEA-resan fick Rövarmamman tandvärk, en ihållande tandvärk som varslade om kommande rotfyllningar eller t.o.m. utdragna tänder. Tandläkartid beställdes men först skulle vi ha en fin helg på tumanhand, hade bokat rum på Cape East i Haparanda. Med på resan togs Burana 600. Värken kom och gick och det plockades in piller på löpande band. Första affären som besöktes när vi kom fram var apoteket; Paracetamol på svenska heter Alvedon och genom att kombinerade båda värkmedicinerna blev det möjligt att genomföra vår shoppingtur.
Vidare romantiskt var det inte med hotellboendet eftersom värken plågade. Mänskor med tandvärk är inte gosiga eller kramgoa! Dessutom pågick pulverdiet så det kändes lite orättvist att en kunde äta gott från buffe medan en annan satt och shakade pulver...
Handlat blev det åtminstone: möbler till vardagsrummet och en hel del viktiga prylar som vi inte hade vetat att vi faktiskt behövde. Det är sej likt. Julen blir inte någon stress i år för julklapparna fixade vi från porslinsbutiken och Barnens Hus, nästan allt är klart! Och kassan sinade...men vad gör nu det egentligen, slantar är runda för att de ska rulla.
Måndagen i jobbet var en plåga, timmarna till tandläkarbesöket på tisdagmorgon kändes oändliga och magen började säga stop till all värkmedicin. Eventuellt inte så bra att överdosera Panadol och Burana när man inte äter annat än pulverdrycker?
Dåligt med sömn blev det förstås med värken som kom i intervaller. Aldrig har en Rövarmamma sett så fram emot att få gå till tandläkaren. Såklart skulle det göra ont när hon drar ut tanden men sen skulle smärtan vara borta. Jepp.
Men, så blev det inte. Det röntgades och undersöktes och konstaterades att det inte fanns nåt fel på någon tand. Då måste det vara öronvärk eller bihåleinflammation, det brukar kunna stråla mot käken. Uppsök en läkare med detsamma och återkom om det inte är något annat, så sa min tandläkare. En moloken patient förflyttade sej från tandläkarens stol till väntrummets stol på hälsovårdscentralen. Värken blev svårare att uthärda men någon hjälp med lindring kunde inte ges förrän läkare undersökt saken, och på det fick man vänta. Tillbringade tiden mellan halv 10 och halv 3 på nämnda ställe. Olika läkare undersökte, det röntgades och togs prover.
Ingen infektion och inget på röntgen. Voltaren i hög dos var den hjälp man kunde ge. Ingen sjukskrivning heller, kom tillbaka i slutet av veckan om det inte gått om var läkarens ord. Jepp.
Ringde tandläkaren och fick en ny tid till dagen därpå. Tack och lov hjälpte värkmedicinen bättre, men effekten höll bara 3 timmar och mer än 3 piller om dagen fick man inte ta! Så det blev 9 timmars smärtlindring och sen sömnlös natt i väntan på att nytt dygn skulle börja. Övertygelsen om att nu skulle tandläkaren dra ut den förbenade tanden var en livlina att hålla i när värkarn kom och gick.
Tandläkarbesök nummer två gick till ungefär på samma sätt som det första. Inget hittades och att öppna en tand som är frisk är ingen bra lösning. Jag remitterades till specialist och tandkirurg Rytivaara. Tid dit på fredag och löfte om att bli sjukskriven ifall jag behövde intyg innan fredag. Voltaren hade inte längre någon effekt och värken kom i skov som var så starka att det inte gick att vara stilla eller prata eller lyssna eller nånting. En het vetedyna tryckt mot kinden och käkbenet kändes som lindring. Insåg på eftermiddagen att detta går inte, man måste kunna få smärtlindring i detta land!
Ringde jouren och fick en kvällstid. Nu en annan läkare som var en smula långsam...jag fick vanka på fram och tillbaka med min medhavda vetedyna som personalen så snällt värmde i sin kafferums mikro. Tårarna var inte långt borta, hur i friden skulle man komma ur denna plåga?
Läkaren undersökte och tittade på tidigare skriverier och provsvar och kom till att det är oförklarligt men att jag måste få starkare mediciner och kanske en remiss till smärtpoliklinken eller neurologen. Han skrev ut Lyrica och Oxynorm och jag åkte via apoteket hem. Blev tvungen att stanna och ta medicinen för att kunna köra vidare. Hemkommen väntade jag på att smärtan skulle avklinga, men icke. Tog en till narkotisk tablett och effekten blev att jag kände mej drogad, men smärtan var kvar. Efterhand som kvällen blev natt övertygades jag om att något allvarligt höll på att hända i mitt huvud. Smärtattackerna kom i jämna intervaller och syn och hörselintrycken blev otillförlitliga, benen blev svaga och svåra att styra, armarna var inte bara olydiga de domnade också bort, sen blev det så att andningen inte fungerade av sej själv utan att jag måste påminna mej. jag kunde inte sitta och inte stå och ligga var uteslutet för då kom smärtan så intensivt. Alla andra sov och jag försökte överleva, när jag lite efter 12 väckte min man och sa att jag inte står ut så skakade jag som av kramper i hela kroppen och rörelserna var helt bortom min kontroll. Han blev kanske skrämd, och ville att jag skulle vara stilla och sova...
Vi chansade på att barnen skulle sova lugnt och så kommenderades storebror ner från vinden för att sova i vår säng nära flickorna. Ut i bilen och raka vägen till akuten. Värkskoven påminner om förlossningsvärkar på det viset att de kommer smygande, ökar, ökar, når sin topp och sen avklingar, molande ömhet och så nästa, och nästa och nästa, skillnaden är att toppen kan vara i hela 5-6 minuter. I bilen till stan hann jag ha 3 värkar, då jag hade så sjukt att jag tänkte börja kasta upp. Framme blev vi väl mottagna och jag omhändertogs genast och blev satt i övervakning med dropp och allt. Jag skickade hem gubben för att se till barnen och för att hann skulle slippa se mitt lidande. Det är lite borta ur minnet hur länge jag var på akuten och hur jag kom till avdelningen för neurologi. Jag sov inget den natten heller, men jag fick påbörja en medicin som skulle hjälpa och jag fick en mycket högre dos Oxynorm. Sköterskorna var så snälla och jag kunde lite slappna av när jag fick ha huvudändan på sängen rakt upp och sitta och luta så.
Första morgonen rondade neurologen och hon är kompetent och jag fick fyra nya mediciner och inte tal om att åka hem innan vi har koll, hon kunde med lätthet ställa diagnosen Trigeminus Neuralgi. För att utesluta bakomliggande orsaker behövdes magnetröntgen av hjärnan och en del blodprover. En hel del krångel blev det med medicinerna och min lever som inte vill att jag ska ta mediciner alls...värdena for i höjden och efter några dagar fick vi byta medicin för att börja om från noll för att komma upp till de doser som ger lindring. Biverkningar av dessa mediciner är rätt kraftiga,i alla fall till att börja med. Epilepsimedicin är det bästa botet mot sjukdomen i ansiktets trillingnerv(trigeminus).
Det blev att vara kvar på hospitalet tills idag, alltså en vecka efter att vi for in akut. Nu är jag hemma och undrar hur långa inlägg man får skriva utan att ens sätta bilder med?
Mediciner har jag bara två sorter nu att laborera med, i 2 månader tills jag får trappa ner och avsluta. Sjukskriven är jag till 25.10 och köra bil kan jag inte förrän biverkningarna lugnat ner sej.
Allt möjligt ska man få pröva, men nu är tacksamheten stor över att det inte finns någon hjärntumör som trycker på nerven, och att detta inte var ett symtom på MS. Det handlar helt enkelt bara om nervvärk. När man googlar på Trigeminus Neuralgi får man beskrivet att det anses vara en av de värsta smärtor som kan upplelvas och att patienterna kan bli suicidala om de inte får hjälp. Tacksam är jag för att vi har ett sjukhus nära och att där finns duktiga och erfarna specialister som verkligen kan ge den hjälp man behöver.
Såja, det var i alla fall en liten förklaring till bloggtorkan...återkommer om lusten faller på eller tiden hemma blir lång.
Sköt om er och var glad för varje ny dag utan sjukdom och smärta!!
*
*
